När barnehagen strejkar

Strejken i Norge fortsätter.
Att lilla C lyckades angöra Bergens flyghamn sent igår kväll var väl mera tur än skicklighet.
Fröken Milla fortsätter att jobba.
Här i Sverige talas det idag om att höja pensionsåldern till 80.
Ingen, varken i Sverige eller i Norge, talar om att sänka åldern för inträdande i arbetslivet till 2,5.
Det är väl lite tabu, kan måhända föra tankarna till långt-bort-i-stanska barnslavar vid mattväverier och sådana saker.

Enligt välunderrättade källor nu ikväll, kommer fröken Milla att återgå i tjänst i morgon bitti.
Detta efter en välbehövlig ledig helg hos farmor och farfar på Unneland och efter en ledig måndag, tillbringad hos onkel F och hans käresta.

Jag får uppfattningen att lilla Milla är bekväm i sin roll som resebyråtjänsteman, att hon tar för sig och gör vad situationen kräver av henne.
Det talas och skrivs förhållandevis lite om den norska strejken i media.
Såväl här i Sverige som i Norge.
Kanske är det för att undvika ryktesspridning om ett tilltagande barnarbete. 

Grön måndag

Vissa dagar lämpar sig sämre än andra för att blogga,

träden är alldeles för gröna
alla björkar, ekarna, asparna
gräsmattan, hoppet
sjöljuset nu om kvällen

Marcels Prousts samlade
guld och gröna böcker
en present till Moster M

från hennes mormor, arvegods, hon sa:
de står ju bara där som hyllvärmare
De värmde den vita bokhyllan med guldornament
gustavianska ormkringlor, nu gapar där en halv meter djupt svart hål




Universitetet, det okända, en djupt gröngrågrön volym
självlysande
omöjlig att återge, återberätta, citera, måste ses
bäras, omfamnas, sjunka in i
måste självupplevas



Vissa dagar lämpar sig egentligen bäst för att lära sig om att bryta stycken 
i blogger med Mac, men träden är alldeles för gröna,
ekarna, björkarna, asparna

Det hade regnat hela söndagen

Det regnar.
Lilla C och jag gjorde en road trip genom kulturlandskapen med start i idyllen utanför Strängnäs.
Hon satte sig i bilen och meddelade att hon ville köpa en sommarstuga, någonstans i Sverige. En fast punkt, en samlingspunkt, träffpunkt familj och vänner.
Idéerna bubblade.
Drömmarna yrde.
Det lilla torpet, inte alltför litet, med alla bekvämligheter, de flesta i alla fall, nära till en badsjö, vita knutar, syrénbuskar, hagar och hästar och kossor, mygg och spyflugor, egna rabatter, en brunn, en farstu, surrande bin, en köksträdgård, vedspis, snickarglädje, spröjsade fönster, hängmattor och äppelträd, körsbärsträd och vinbärsbuskar, lekstuga, gäststuga, nära en centralort, på lagom avstånd från Stockholm, på lagom avstånd från Bergen, kanske i Värmland, gärna på Värmdö, renoveringsbehov inget hinder (sic!), el och vatten installerat, höns som kuckel-i-kuar på morgnarna, helst nära en järnvägsstation, gräsmattor och ängar, öppen spis, stort kök, storstuga, gott om sovrum, en rejäl hall, uppvuxna krusbärsbuskar.
Vi stannade till i Upplands Väsby.
Jag hade fått för mig att det var en utställning där, på Väsby Konsthall, men det var på Edsvik konsthall i Sollentuna visade det sig, så vi fick nöja oss med lite vintage på stadsmissionen.
 Åt lite lunch, lilla C föll i trans över en tallrik sushi – sån’t  är så sällsynt förekommande i hennes trakter.
Nästa stopp vi gjorde var på Hemköp.
Jag stannade i bilen – det var ändå bara en flaska mineralvatten som skulle inhandlas.
Lilla C kom ut efter en halvtimme, upprymd och med himlande ögon, detta utbud, denna artrikedom bland yoghurtar och naturgodis och muslisorter. Alla flaskor och burkar och diskar dignande av variationer och varianter, det överdådiga utbudet.
Under tiden hon rusade runt och insöp härligheten bläddrade jag i Dagens Nyheter och såg en artikel i ekonomidelen om inköp av sommarstuga.
En kalkyl, hänsyn tagen till kostnader för drift och underhåll.
Satte den under näsan på Lilla C.
Hon suckade.
Sa att det kanske vore bäst att hyra först, en sommar eller två, innan man bestämmer sig.
Det lät ju förnuftigt.
Vi reste vidare.
Redan i Märsta var vi hungriga igen och gick in på ett konditori.
Beställde varsin överdådig räkmacka och bänkade oss med gamla veckotidningar.
Det första uppslaget som Lilla C fick upp, i ett gammalt nummer av Amelia, var en artikel om att köpa sommarstuga.
Med vidhängande kalkyl, varning för drifts- och underhållskostnader och nyinköp av krattor, skottkärror, utemöbler, gräsklippare, suckatörer, jord, gödsel, frön, plantor.
Jag tar det som ett tecken, sa Lilla C, hyra först och köpa sen. En sommarstuga ska jag i vilket fall som helst ha.

Nu sitter Lilla C på Arlanda – eller så gör hon inte det.
Hennes uppgifter om flygtider och flygrutter har varierat under dagen.
Helsnurrigt.
Det kanske blir så efter en bröllopsfest som slutade strax innan jag kom och hämtade henne vid 11-tiden i förmiddags.
Du vet, sa hon, vi som jobbar på resebyråer kan ju knappt bete oss själva ute i världen. När jag skulle med planet i Oslo i fredags gick jag fel, jag gick till utrikeshallen och försökte köpa med mig taxfritt. Hade bara i tanken att jag skulle till Stockholm. Höll på att missa planet.

Så jag tänkte, just nu i detta mitt skrivande, att det kanske är bäst att jag slår en signal och kollar att hon inte har somnat i ett hörn.

(…)

Det hade hon förstås inte. SAS-kärran ska avgå 1905 – till Trondheim. Om tjugo minuter. Men den är fullbokad, hon har en agentbiljett, blir kanske nekad boarding.
Och då får hon väl hotell och middag och allt fixat, tänker jag.
För det finns ju en massa EU-regler kring det där.
Eller så gäller det inte agentbiljetter och hon kommer knallande över grusplanen om ett par timmar.
I regnet.

Oväder

Det här är ju till med värre än i Bergen, sa lilla C när hon kom igår kväll.
Det var inte bättre i morse.

Fem grader och tio sekundmeter, hällande ösregn.
Vi tog oss till en shoppinggalleria, den låg öde som efter en plötslig utrymning.
En perfekt dag för shopping, egentligen.
Vädret i Sverige är alldeles för bra, sa lilla C. Hade det varit sån’t här väder i Bergen skulle det ändå krylla av folk, där kan vi inte stanna hemma för att det regnar lite, då skulle vi ju aldrig komma ut.
Nä, jag vet.

Men nu var det bröllopspresent som stod på inköpslistan och sedan en lång färds tur mot den planerade vigseln ute i den sörmländska idyllen.
Lilla C inledde förhandlingar med mig och när hon bad om skjuts var det svårt att säga nej.
Med tåg och buss och lift med åsnekärra den sista biten genom skogen skulle hon ha kommit fram som en dränkt råtta, med hår och klänning i stripor, leriga skor och mascaran ringlande nerför kinderna.
Så jag körde dit – 10 mil.
Eller bara 8 om man har ett fungerande lokalsinne eller GPS.
Vi kom ändå fram för tidigt. Pratade bort en stund i bilen.
Jag berättade att dame E och jag hade pratat lite löst om att dela en ostbricka och en tunna vin framåt kvällen. Antingen hos henne eller hos mig. Men att det var för dåligt väder för att ge sig ut på kvällsvandring.
Lilla C tog fyr.
Kvällsvandring! dundrade hon. En sträcka på trehundra meter. Hon skällde ut mig efter noter – jag var lat och bortskämd, det har hon säkert rätt i – det enda som behövs är en regnponcho och ett par gummistövlar, sa hon.
Jag svarade ingenting påminnande om att jag har hela min regnutrustning i hennes hall där i Bergen där det alltid regnar, även när det inte regnar, och inte här hemma på gården där solen alltid lyser, även när den inte lyser.
Jag körde hem, 8 mil.
Ringde dame E. Även hon angjorde Arlanda igår kväll, dock ett par tre timmar senare än lilla C.

Sa att jag var nyfiken på det senaste skvallret från bruket i Frankrike.
Har du inte hört nyheterna – inte sett på TV? frågade hon
Jo, sa jag, det var en olycka på vägen till Strängnäs, nära Läggestabacken, det såg jag. Vi blev stående en stund medan de höll på att städa upp. Otäckt, det kanske var någon som fått vattenplaning.
Jag menar de stora nyheterna från bruket, sa dame E, nästan dundrande.
Va?
Nu läser jag världspressen, Länstidningen och Dagens Industri.
Spännande.
För övrigt är vi rörande överens, dame E och jag, om att det faktiskt inte går att gå ut ikväll.

Dagsnoteringar

Så dök min nya granne upp igen. Rusade fram och tillbaka som en panter. 

Det kanske är en panter? 

En puma?

Den smög sig slugt upp mot mina environger.
Min uteplats, mina krukor.

Stannade till. Inspekterade mig. 

Rusade framåt. Full fart.

Vek undan. 

Jag tror den gick in till sig, antar att den frös.

Det är så kallt här att jag inte ens hade hjärta att låta tomaterna ligga framme. Tänkte att de har det bättre i kylen, varmare.

Fredagspyssel. 

Ny medialeverantör. Nu har jag 210 TV-kanaler, ett spjutsnabbt bredband och gud vet vad mer, det kryllar av sladdar och burkar, tåtar och sladdar, trots att det mesta är trådlöst. 

Nu övergår mitt strö-tittande på TV till strö-lyssnande.

 Lyssnar på TV5Monde, det var ett kärt återlyssnande. Med 210 kanaler vet jag inte hur jag ska hinna zappa mellan allt. Men det varar bara en vecka, sen har jag visst bara 25, men jag tror det räcker. För en som egentligen inte tittar på TV.

Oväntat Besök

Plötsligt stod en rottweiler vid mina fötter.

Här inne i mitt vardagsrum.
Det inträffade för tio sekunder sedan.
Jag vet inte vem som blev mest överraskad, vovven eller jag.
Jag slet upp min kamera – det var en stilig jycke – men hunden drog iväg som om det gällde livet.
Flög ut på gräsmattan, välte omkull ett par blomkrukor i flykten.

Det är månadsskifte och i just detta nu ser vi fram emot att hälsa vår nya medlem i föreningen välkommen.
Vår lediga lägenhet, som jag skrev om för ett tag sedan, såldes lyckligen och såvitt jag hört berättas, av byskvallret här på grusplanen, var det en emigrant från Mellersta Norrland som gjorde kapet.
Ingen sa något om att det var en rottweiler.
Kanske var det heller inte en rottweiler.
Men den var stor och stilig och mörkbrun i pälsen.
Nu har jag stängt dörren till uteplatsen.
Så att den inte ska bli så rädd om den kommer tillbaka och möter mig.
Borde kanske slitit fram lite leverpastej istället för kameran.

Så ringde lilla C – apropå sitt planerade besök i helgen.
Avlade rapport om strejken.
Resenärer uppmanas avstå från planerade resor under morgondagen.
Flygplatskaos förutses.
Säkerhetskontroller beräknas komma att ta timmar.
Sophämtningar har inhiberats på obestämd tid.
Folket uppmanas att inte slänga mer än vad som behöver slängas.
Råttgiftsleverantörer spås lysande tider.

I detta virrvarr stannar lilla fröken Milla lojalt hos de sina.
Idag, liksom igår, har hon jobbat heltid tillsammans med sin mor.
Hon är nu fullt upplärd och kommer att ta över lämpliga delar på resebyrån under tiden som lilla C åker till Strängnäs för att gifta bort en väninna.

Lilla Milla kommer – enligt aktuella rapporter – att vara den allmänna sanitära situationen på arbetsplatsen behjälplig genom att plocka kaksmulor från heltäckningsmattor.
Och hälla ut sega råttor på desamma som kollegorna sedan kan snubbla på. Liksom halvätna bananer, konfidentiella dokument och äppelskruttar.
Åstadkomma lite oplanerad pausgymnastik, helt enkelt.

Jag hoppas att jag inte blir fast i Oslo, i alla fall, sa Lilla C.

Keep me posted, sa jag.
För nu har jag spänt fast mobilen med klädnypa bakom örat.
För säkerhets skull.

Regnet installerat

Det regnar över sjön, ett ihållande envist blåsigt regn på tvären.

Vanligtvis brukar besökande anklagas för att komma med dåligt väder, eller hyllas för att de kommit med fint väder.

Här kommer vädret först, först i morgon kommer Lilla C farande över bergen från Bergen.

Lilla Milla har annat för sig, stannar på backen. Det är en massa strejker där borta.

Det är bara regnet som inte strejkar.

Vi åt middag på bykrogen, kamraten och jag, kamraten som nu stämplat ut för alltid från AstraZeneca.

Börjar sin ofrivilliga ledighet med en vecka på Gotland. 

Där regnar det också.

Det regnar över syrenbusken, över min praktfulla 
rhododendron. 
Jag tror det är bra.

Regnet installerat.
Office för MAC installerat.
Alla dessa typsnitt.
Det här raderna är skrivna med Didot.